Jobbsituationen
I somras började på ett nytt jobb efter ett halvår som sjukskriven pga utmattning. Dum som jag är så ville jag så gärna komma tillbaka till arbetslivet så snabbt som möjligt så jag hoppade på en heltidstjänst som lagerabetare. Mina arbetsuppgifter bestod av att plocka läkemedel och apoteksvaror hela dagarna. Jag visste såklart att det skulle vara fysiskt krävande och kanske lite ensidigt, men jag tänkte att det passade ju utmärkt för mig just nu i denna livssituation jag befinner mig i. Så fel jag hade.
Nu har jag arbetat i ungefär fyra månader, och varit sjuk kanske 10 gånger på den tiden. Är det inte min mage som strejkar så är det migrän eller panikångest. Jag vet inte hur många dagar jag har kämpat mig igenom minut för minut och hur många gånger jag varit tvungen att gå på toa för att ligga på golvet och härda ut genom det värsta för att kunna gå ut och kämpa på en timme till. Allt mitt fokus har legat på att försöka härda ut dessa sex månader jag skulle jobba fram till att jag åker till Nya Zeeland, men nu går det inte längre. Eftersom det har varit en provanställning jag gått på och jag har haft väldigt hög frånvaro så bestämde sig min arbetsgivare att avbryta min anställning tidigt, och jag håller med.
Just den fysiska delen har funkat bra för mig eftersom det hjälper mycket mot mitt psykiska mående, och även ensidigheten i jobbet eftersom jag inte behöver koncentrera mig så mycket. Dock var arbetet otroligt mycket stressigare än vad jag förerställde mig. Målen för hur mycket man skulle plocka var alldeles för höga och miljön var väldigt rörigt med tusen olika intryck från alla håll. Sedan, såklart, så var det otroligt dumt av mig att börja jobba 100% direkt efter sjukskrivningen. Jag borde ha börjat med 50% eller 80% och sedan ökat när jag klarade av det. Men jag var en smula naiv kan man säga, haha.
Men nu har jag en vecka kvar att arbeta innan jag slutar, och det känns riktigt bra! Vet inte om jag ska hitta något deltidsjobb tills jag åker eller om jag ska ta det lugnt. Det visar sig. Jag har så otroligt mycket fina människor runt omkring mig som hjälper och stöttar mig på alla sätt man kan. För första gången känner jag mig förväntansfull inför framtidet och livet utan att egentligen ha någon direkt plan för hur den kommer att se ut. Progress!