ebbaklaramaria

Jag har alltid sett mig själv som en ensamvarg. Alltså att jag trivts bäst med att vara ensam och att egentligen inte behöver så många vänner, eller några alls typ. Men det är så fel! Eller jag kanske är lite utav en ensamvarg för jag trivs väldigt bra ensam och jag avskyr stora folkmassor och skulle helst bo på landet utan nära grannar. Men det där med att jag inte behöver ha folk i min närhet är SÅ fel! Det gäller bara att ha rätt folk i sin närhet. Ju äldre jag blir ju bättre förstår jag hur vissa människor stjälper en mer än vad de hjälper. Det är väldans skänt att vara "vuxen" och faktiskt kunna välja helt själv vilka man vill ha runt sig. Man behöver inte tvinga sig till att hänga med de i sin egen ålder för man går inte i skolan längre, man behöver inte ha kontakt med sin familj om de inte får en att må bra och det bästa av allt - man kan välja att aldrig ens se de personer man mår dåligt av igen. Så skönt! 

 

Jag har en väldigt nära relation med min familj och sen har jag ett par väldigt nära vänner också. Dessa vänner är enstaka handplockade personer jag träffat och klickat med som jag nu umgås med. Visst kan det vara tråkigt att inte ha ett stort tjejgäng att dra till Bali med, men jag tror jag föredrar enskilda vänskaper för då får man the best of all worlds på något sätt. Man lär sig vad man kan prata med en person om medans det finns något det är bättre att ta upp med en annan liksom. Customized-therapy-hangouts typ, haha! Sen blir det inge konstigt om man skulle bruka eller göra slut av någon anledning för det finns inget gäng som tvingar en att hålla ihop. Very clever!