Överträffar mig själv

Jag har under ganska lång tid varit övertygad om att jag är lite efterbliven. Alltså på ritktigt. Att min hjärna är lite segare och inte funkar riktigt som "normala" hjärnor gör. När jag pratar säger jag ofta fel ord och tappar tråden väldigt snabbt. Det tar lång tidf ör mig att förstå saker trots att de kan vara otroligt simpla och det känns ofta som att jag promenerar genom gröt när jag försöker koncentrera mig. Så jag har liksom trott att jag bara är född lite mindre smart typ. Tills jag berättade om det för min kära pappa. Då förklarade han helt självklart för mig hur det måste bero på att jag hela tidenär så stressad i hjärnan liksom. Om hjärnan hela tiden är på högvarv så är det ju inte konstigt att den snubblar ibland och ofta är trött. Med den förklaringen är det ju fortfarande lika jobbigt att ha det så men det känns iallafall som att jag inte längre behöver ge upp tanken på yrken för "smarta" människor. 
 
Sedan istället för att ge upp på att försöka lösa problem som jag annars bara avfärdat som att jag är för dum för att kunna klura ut så har jag börjat ta mig tiden det faktiskt tar att koncentrera mig och komma fram till en lösning. Och det är så skönt! Jag känner mig inte längre som ett barn som hela tiden är beroende av andra för att kunna klara sig. Jag har ju berättat att katten bet sönder min datorsladd som min sambo redan hade lagat en gång. Så då beställde jag en ny somtar jättelång tid på sig att komma. Så idag tänkte jag be min sambo att försöka fixa den igen, men så tänkte jag att det ska jag tamefan klara själv. Så då klurade jag ut vilka koppartrådar som skulle vara med varandra och sen tejpade jag ihop den igen, OCH DEN FUNKAR!! Jag är så stolt över mig själv. Teknik och fysik och elektronik är något jag alltid hållt mig undan ifrån, därför är jag så nöjd med mina prestationer. Det var det jag ville berätta. 
 
Titta så vackert det blev
 
#1 / / Angelica Wåhlin:

Wohoo, heja dig! För övrigt tycker jag att din fars förklaring låter väldigt rimlig :)