Det blir bättre

Jag är från början en mycket social person som älskar att prata med främlingar och mår otroligt bra av att få ljusa upp någons dag bara genom att vara trevlig. Jag har alltid irriterat mig på människor som utan anledning är sura eller tvära mot folk runt omkring sig, när det är så enkelt att dra på ett leende och vara trevlig. Det har liksom varit helt oförståeligt för mig hur folk kan vara så själviska att de låter alla andra drabbas av att de har en dålig dag eller inte orkar anstränga sig för att göra världen lite trevligare för alla? Introvert har varit ett begrepp jag inte ens skymtat sikten av att förstå. 
 
Tills jag blev utbränd. Nu kan jag knappt förmå mig att ens anstränga mig det yttersta för att vara trevlig mot någon jag inte behöver vara trevlig mot. Jag vill inte att någon ska prata med mig om jag nu mot förmodan tvingas ut i samhället av någon oundviklig anledning. Jag vill dra upp luvan och ta påmig solglasögon och bara gömma mig från varenda kotte. Det är med den största kraftansträngning jag ens orkar umgås med någon av mina vänner, ungefär en gång i månaden. Det känns som att jag måste låtsats hela tiden. Låtsats vara glad, låtsas att jag inte är bitter och låtsas att jag faktiskt njuter av att ha sällskap. Men det gör jag inte. Jag vill egentligen bara skrika på varenda människa jag möter för att de är irriterande varelser, jag vill slåss och sparkas utav frustrationen av hur fake allting känns och framförallt bara låsa alla fönster och dörrar samt dra ned gardiner och persienner och stänga ute mig från världen. Få vara ifred.
 
Nu är det ändå cirka tre år sedan jag fick min sista slutgiltiga skjuts in i väggen och vissa aspekter har blivit bättre, mycket bättre. Jag fungerar någotsådär som en normal människa, eller jag orkar iallafall låtsats. Däremot har jag börjat inse att jag får acceptera att jag nog aldrig blir den där sprudlande tjejen med ett konstant leende som når ända upp till öronen igen. Det kommer dröja lång tid tills jag kan känna att jag inte längre måste kämpa varje dag för att orka vara människa eller orka ingå i ett samhälle jag kommit att hata så mycket. Jag vet inte om jag numera är extremt introvert eller bara skadad, om jag någonsin kommer kunna umgås med människor och njuta lika mycket som jag brukade eller om jag får acceptera mig själv som ensamvarg. Men det känns skönt att känna att jag åtminstone fått tillbaka lite av livsgnistan som jag så länge saknat, även om den är skör och endast infinner sig i mörkret och ensamheten.

Familj och vänner

Jag har alltid sett mig själv som en ensamvarg. Alltså att jag trivts bäst med att vara ensam och att egentligen inte behöver så många vänner, eller några alls typ. Men det är så fel! Eller jag kanske är lite utav en ensamvarg för jag trivs väldigt bra ensam och jag avskyr stora folkmassor och skulle helst bo på landet utan nära grannar. Men det där med att jag inte behöver ha folk i min närhet är SÅ fel! Det gäller bara att ha rätt folk i sin närhet. Ju äldre jag blir ju bättre förstår jag hur vissa människor stjälper en mer än vad de hjälper. Det är väldans skänt att vara "vuxen" och faktiskt kunna välja helt själv vilka man vill ha runt sig. Man behöver inte tvinga sig till att hänga med de i sin egen ålder för man går inte i skolan längre, man behöver inte ha kontakt med sin familj om de inte får en att må bra och det bästa av allt - man kan välja att aldrig ens se de personer man mår dåligt av igen. Så skönt! 
 
Jag har en väldigt nära relation med min familj och sen har jag ett par väldigt nära vänner också. Dessa vänner är enstaka handplockade personer jag träffat och klickat med som jag nu umgås med. Visst kan det vara tråkigt att inte ha ett stort tjejgäng att dra till Bali med, men jag tror jag föredrar enskilda vänskaper för då får man the best of all worlds på något sätt. Man lär sig vad man kan prata med en person om medans det finns något det är bättre att ta upp med en annan liksom. Customized-therapy-hangouts typ, haha! Sen blir det inge konstigt om man skulle bruka eller göra slut av någon anledning för det finns inget gäng som tvingar en att hålla ihop. Very clever! 
  (null)

 
 

Att ha nerverna utanpå

Usch nu är jag inne i en rätt jobbig period. Jag vet inte om det kan ha att göra med jag slutat med både mediciner och p-piller eller om det har att göra med något helt annat. Men jag känner mig ungefär som att jag skulle ha PMS hela tiden, fast inte bara den irriterade känslan. Som att alla känslor ligger två mil närmre till hands än de gjort tidigare. Det är knappt så att jag har kontroll över mig själv. Jag blir påverkad av min omgivning på ett helt nytt sätt. Vad folk säger och tycker når mig mycket djupare, sorgliga saker får mig att kippa efter andan av smärta och läskiga saker paralyserar mig på ett helt nytt sätt. Jag känner mig ungefär som ett öppet köttsår, eller som att jag skulle ha varenda nerv i hela kroppen utanför skinnet och den barriär som annars brukar tona ned och göra reaktionerna mer logiska är borta. Det är läskigt tycker jag. Att inte ha kontroll liksom. Det är svårt att komma på något att göra åt det också. Det enda jag kan tänka mig hjälper är att göra fysiska saker som också kräver lite tankeverksamhet, och att omge sig med sånt som är tryggt och upplyftande. Så det ska jag väl försöka göra nu då. Kampen mot ångesten är konstant.
 
Välkommen du fagra människodjur! Jag heter Ebba och är glad att ha dig här. Denna lilla blogg är en fristad där jag häver ur mig allt som jag drömmer och fantiserar om, bjuder på inspiration och delar med mig av lite tankar. Inte så mycket om vad jag har för mig för det är enligt mig inte särskilt intressant. Hoppas du vill stanna! Skulle bjuda kaffe om jag kunde.

HannaVic logotype