Familj och vänner

Jag har alltid sett mig själv som en ensamvarg. Alltså att jag trivts bäst med att vara ensam och att egentligen inte behöver så många vänner, eller några alls typ. Men det är så fel! Eller jag kanske är lite utav en ensamvarg för jag trivs väldigt bra ensam och jag avskyr stora folkmassor och skulle helst bo på landet utan nära grannar. Men det där med att jag inte behöver ha folk i min närhet är SÅ fel! Det gäller bara att ha rätt folk i sin närhet. Ju äldre jag blir ju bättre förstår jag hur vissa människor stjälper en mer än vad de hjälper. Det är väldans skänt att vara "vuxen" och faktiskt kunna välja helt själv vilka man vill ha runt sig. Man behöver inte tvinga sig till att hänga med de i sin egen ålder för man går inte i skolan längre, man behöver inte ha kontakt med sin familj om de inte får en att må bra och det bästa av allt - man kan välja att aldrig ens se de personer man mår dåligt av igen. Så skönt! 
 
Jag har en väldigt nära relation med min familj och sen har jag ett par väldigt nära vänner också. Dessa vänner är enstaka handplockade personer jag träffat och klickat med som jag nu umgås med. Visst kan det vara tråkigt att inte ha ett stort tjejgäng att dra till Bali med, men jag tror jag föredrar enskilda vänskaper för då får man the best of all worlds på något sätt. Man lär sig vad man kan prata med en person om medans det finns något det är bättre att ta upp med en annan liksom. Customized-therapy-hangouts typ, haha! Sen blir det inge konstigt om man skulle bruka eller göra slut av någon anledning för det finns inget gäng som tvingar en att hålla ihop. Very clever! 
  (null)

 
 

Att ha nerverna utanpå

Usch nu är jag inne i en rätt jobbig period. Jag vet inte om det kan ha att göra med jag slutat med både mediciner och p-piller eller om det har att göra med något helt annat. Men jag känner mig ungefär som att jag skulle ha PMS hela tiden, fast inte bara den irriterade känslan. Som att alla känslor ligger två mil närmre till hands än de gjort tidigare. Det är knappt så att jag har kontroll över mig själv. Jag blir påverkad av min omgivning på ett helt nytt sätt. Vad folk säger och tycker når mig mycket djupare, sorgliga saker får mig att kippa efter andan av smärta och läskiga saker paralyserar mig på ett helt nytt sätt. Jag känner mig ungefär som ett öppet köttsår, eller som att jag skulle ha varenda nerv i hela kroppen utanför skinnet och den barriär som annars brukar tona ned och göra reaktionerna mer logiska är borta. Det är läskigt tycker jag. Att inte ha kontroll liksom. Det är svårt att komma på något att göra åt det också. Det enda jag kan tänka mig hjälper är att göra fysiska saker som också kräver lite tankeverksamhet, och att omge sig med sånt som är tryggt och upplyftande. Så det ska jag väl försöka göra nu då. Kampen mot ångesten är konstant.
 

Minigris

Jag älskar alla djur, det är inte direkt någon hemlighet. Men just nu är jag lite extra kär i minigrisar och spenderar därför en stor del av mitt internetsurfande med att lära mig om och sukta efter minigrisar. Eventuella tillskott i familjen i form av djur kommer tyvärr få vänta tills jag har ett jobb som tillåter att jag tar med dem, eller där jag delvis kan jobba hemifrån så att de små skruttarna inte är ensamma. Men det stoppar mig inte ifrån att planera och drömma hehe. 
 
Alltså titta bara på dom där små klövarna och lilla tjockismagen
 
Välkommen du fagra människodjur! Jag heter Ebba och är glad att ha dig här. Denna lilla blogg är en fristad där jag häver ur mig allt som jag drömmer och fantiserar om, bjuder på inspiration och delar med mig av lite tankar. Inte så mycket om vad jag har för mig för det är enligt mig inte särskilt intressant. Hoppas du vill stanna! Skulle bjuda kaffe om jag kunde.

HannaVic logotype