Det blir bättre
Jag är från början en mycket social person som älskar att prata med främlingar och mår otroligt bra av att få ljusa upp någons dag bara genom att vara trevlig. Jag har alltid irriterat mig på människor som utan anledning är sura eller tvära mot folk runt omkring sig, när det är så enkelt att dra på ett leende och vara trevlig. Det har liksom varit helt oförståeligt för mig hur folk kan vara så själviska att de låter alla andra drabbas av att de har en dålig dag eller inte orkar anstränga sig för att göra världen lite trevligare för alla? Introvert har varit ett begrepp jag inte ens skymtat sikten av att förstå.
Tills jag blev utbränd. Nu kan jag knappt förmå mig att ens anstränga mig det yttersta för att vara trevlig mot någon jag inte behöver vara trevlig mot. Jag vill inte att någon ska prata med mig om jag nu mot förmodan tvingas ut i samhället av någon oundviklig anledning. Jag vill dra upp luvan och ta påmig solglasögon och bara gömma mig från varenda kotte. Det är med den största kraftansträngning jag ens orkar umgås med någon av mina vänner, ungefär en gång i månaden. Det känns som att jag måste låtsats hela tiden. Låtsats vara glad, låtsas att jag inte är bitter och låtsas att jag faktiskt njuter av att ha sällskap. Men det gör jag inte. Jag vill egentligen bara skrika på varenda människa jag möter för att de är irriterande varelser, jag vill slåss och sparkas utav frustrationen av hur fake allting känns och framförallt bara låsa alla fönster och dörrar samt dra ned gardiner och persienner och stänga ute mig från världen. Få vara ifred.
Nu är det ändå cirka tre år sedan jag fick min sista slutgiltiga skjuts in i väggen och vissa aspekter har blivit bättre, mycket bättre. Jag fungerar någotsådär som en normal människa, eller jag orkar iallafall låtsats. Däremot har jag börjat inse att jag får acceptera att jag nog aldrig blir den där sprudlande tjejen med ett konstant leende som når ända upp till öronen igen. Det kommer dröja lång tid tills jag kan känna att jag inte längre måste kämpa varje dag för att orka vara människa eller orka ingå i ett samhälle jag kommit att hata så mycket. Jag vet inte om jag numera är extremt introvert eller bara skadad, om jag någonsin kommer kunna umgås med människor och njuta lika mycket som jag brukade eller om jag får acceptera mig själv som ensamvarg. Men det känns skönt att känna att jag åtminstone fått tillbaka lite av livsgnistan som jag så länge saknat, även om den är skör och endast infinner sig i mörkret och ensamheten.