Olyckan
Uh just nu är det tungt. Det har verkligen tagit på krafterna att flytta, börja ett nytt jobb och försöka få ordning på... Ja, hela livet typ! Eftersom jag jobbar som väktare med behovsanställning just nu så är mitt schema all over the place så att säga. Jobbar väldigt oregelbundet och väldigt olika tider. Det tär på en kan jag säga. Att utöver det kämpa med att få i ordning hemmet efter flytten och försöka få pengarna att räcka till alla nödvändigheter, det hjälper inte direkt. Man kan säga att senaste månaderna har varit otroligt påfrestanda och utmanande, speciellt eftersom jag är en ganska skör person när det kommer till stress och oreda i livet. Även om det såklart påverkar en psykiskt så visar det sig ofta väldigt starkt fysiskt hos mig också. Jag får blodtrycksfall, blir sjuk, får ont i kroppen och diverse andra symptom. Denna gång resulterade det i ganska allvarliga konsekvenser.
För snart två veckor sedan på en lördag så skulle jag åka till jobbet. Jag var rejält utmattad efter en veckas kurs där jag varje dag fick pendla 18 mil utöver kursens 9 timmar. Jag hade sovit så mycket jag kunde för att orka och därför bara hunnit med en snabb frukost innan jag behövde åka. Jag kände mig lite trött och matt liksom men tänkte att det är förståligt efter veckan som varit. Men när jag körde på motorvägen och nästan var framme vid min avfart så blev det svart för ögonen och jag körde av vägen i ca 110km/h. Jag kommer inte ihåg själv men har förstått av poliserna att jag kört minst 100 meter bredvid vägen innan jag kraschade in i en bergvägg och voltade runt på taket. Mina minnen börjar inte förrän jag försöker kravla mig ur det krossade fönstret men sitter fast i säkerhetsbältet. Några privatpersoner har stannat och försöker hjälpa mig ur, någon kommer med en kniv och lyckas skära sönder bältet så att jag kan komma ur. Jag känner mig helt domnad, jag ser blod som rinner med känner inget. Ser att det spöregnar men känner inget kyla. Någon lägger en filt runt mina axlar och någon håller ett paraply över mig.
Tidsuppfattningen är helt obefintlig så jag vet inte hur lång tid det tar för ambulansen att komma men när de kommer hjälper de mig över vajerräcket och in i fordonet. Väl där inne flyter det mesta ihop. Jag kommer ihåg att de klipper i mig tröja, att de spänner fast mig på något sätt och framförallt att jag börjar må väldigt illa. Ännu en gång känner jag inte av tiden som går innan vi kommer fram till Akademiska men när vi väl kommer dit rullar de in mig i ett rum med en massa personer som alla drar eller pillar någonstans på mig. Ansikten flyter ihop och jag kan inte hålla koll på om de pratar med varandra eller mig. Helt plötsligt så hör jag att min bror är där och en otrolig lättnad sköljer över mig, men samtidigt en oro över hur jag måste ha skrämt honom. Min fina bror som bryr sig så mycket om mig. Jag börjar äntligen få lite grepp om var jag är och vad som hänt, men jag känner mig fortfarande helt lugnt. Efter ett tag rullar två tjejer iväg mig föratt röntgas och det visar sig att jag har klarat mig utan en endaste fraktur eller blödning. Hjärnskakning och några skadade muskler som trycker på lite nerver ja, men ingenting som borde bestå. Jag har haft en otrolig tur och änglavakt.
Först ett par dagar efteråt börjar jag förstå hur illa det kunnat gått. Det kom som en chock litegrann, tillsammans med ömheten och smärtan. Men samtidigt har jag blivit så fruktansvärt medveten om hur allvarligt det kan bli när man inte tar hand om sig själv och sin stress. Jag har förstått hur mycket det skadar människor runt omkring om det skulle hända mig någonting, så det är inte bara mig själv jag riskerar. Tänk om någon annan hade skadats vid olyckan, då hade jag aldrig förlåtit mig själv. Jag såg även hur otroligt mycket detta påverkade min mamma. Det är svårt att förstå men människor i min närhet bryr sig faktiskt. Dessa människor vill jag inte heller skada. Så nu får det vara nog. Nu är det dags att börja ta hand om mig. Nu.
